Stormen

^{Det knakade i huset så att man fick nästan känslan av att det skulle trilla ihop. Vinden och regnet piskade mot sovrumsfönstret, i rummet bredvid hörde man någon skrika till. Denna någon var Patricia, vår dotter, hon tycker nog att det är lite otäckt när det knakar och blåser i huset. Jag går in till henne och klappar henne lite på kinden, hon lugnar sig och somnar snart igen. Patricia är nu ett och halvt år på ett ungefär och istället för den lilla lägenheten så har vi nu ett stort, gammalt hus som vi bor i. Samma dag som vi flyttade in i huset, siste  maj -99, så reste sig Patricia och började att gå. Det var som om hon hade väntat på att det skulle finnas plats att röra sig på, springa och busa. Nu är det januari -00 och det är den tredje riktiga stormen sedan vi flyttade. Första gången så sov Patricia nästan ingenting då hon inte var van vid sådana ljud, föresten det gjorde min flickvän inte heller. Patricia har vaknat igen, fast nu är det morgon och det är dags att gå upp. Det är söndag morgon och klockan är knappt sju, strömmen har gått så det är lite kyligt på nedervåningen. Patricia och jag sätter igång en eld i braskaminen och det blir snart en skön värme i rummet. När vi sitter där på golvet så ser vi ett ljus som fladdrar till i rummet bredvid. Jag gå in för att se vad det är, för som sagt strömmen är ju borta. När jag kommer in i rummet så hittar jag mina plastdöttrar liggande i en varsin soffa med ljus brinnande på bordet. Dessa två tuffa tonåringar tyckte nog att det knakade och tjöt för mycket på deras rum, plus det faktum att det blev väldigt mörkt när där inte fanns någon ström längre. När de vaknade till av mitt och Patricias köksslamrande så var detta förstås inte förklaringen utan det var att det var så mysigt att ligga där ute. Visst,visst och ute blommar edelwissen på garagetaket. I alla fall så går nu de två stora döttrarna in på deras rum och stänger noga dörren efter sig till de lite smått roade Patric och Patricia. När jag och Patricia ätit frukost bestående av välling, mackor och lite te så känns det lite instängt. Vi klär på oss och går ut i blåsten och regnet. Patricia skrattar och tycker att detta är nog det bästa väder som finns. Regnet blöter ner hennes ansikte och blåsten gör så att ögonen tåras, men munnen är öppen i ett enda stort skratt. Vi leker lite kurragömma en stund i trädgården för att sedan ta vagnen och gå en liten runda. De grannar som ser oss komma gående undrar nog vad dessa två töffar gör ute i regnet klockan åtta en söndagmorgon. Det är tur att Patricia har en mössa som är knuten under hakan, annars hade jag fått jaga mössa i blåsten. När vi hade gått vår lilla runda så var det dags att bege sig in för att värma sig lite framför brasan. Nu var det dock så här att det var inte lilla Patricia så pigg på utan hon kände mer för att gömma sig så att hennes pappa kunde leta efter henne. Låt gå då, vi leker en liten stund sen känner Patricia att hon nog är lite trött så hon vill nu också gå in till hunden och brasan. Vi går in och nu är hela familjen uppe och Patricia vill nu sova förmiddagssömnen. Så med det säger jag tack för den här gången och just nu ligger hon och sover och jag sitter framför brasan, skriver detta och väntar på att strömmen skall komma tillbaka.}