Det lilla knytets dop.

^{Det var tidigt på morgonen när jag vaknade. Det som väckte mig denna morgon var en litet knyte, som låg ihopkrupen i sin spjälsäng. Det lilla knytet hade vaknat till liv efter en god natts sömn. Det var ju inte så att knytet, som förresten var en hon, låg och gallskrek, nej det var mer ett gnyende som verkade till att säga "kom och ta upp mig, jag är ju vaken". Jag låg kvar en stund i sängen och såg genom springan till rullgardinen att det skulle bli en vacker dag. Det var slutet på augusti och snart skulle hösten komma med sina vackra färger och klara luft. Det var idag som vi hade bestämt att hon, det lilla knytet, skulle få ett namn. Det är vid sådana här tillfälle som man känner att "Fan, jag är ju pappa!", denna känsla som kommer när man minst anar det och ibland vet man inte om det är riktigt sant. Det var ju inte länge sedan som man satt på puben varje helg och hade inte större planer än var nästa fest skulle vara och om man skulle träffa "den rätta" just i kväll. Nu ligger man i sängen med den rätta och beviset ligger och gnyr i den nyrenoverade spjälsängen. Detta är väl något som sitter i männens gener, att det skall fixas och fejas. Att som man skall jag skapa ett tryggt och ordentligt hem för den lilla. Vissa springer till möbelaffären och köper en ny säng, bara det bästa är bra nog för min dotter. Andra tar på sig en roll som möbelrenoverare, letar upp en gammal sliten säng och sätter i gång med färgborttagning, slipning och lagande. Vad man än väljer för tillvägagångssätt så har det varit likadant genom alla tider. Ända ifrån stenåldersmannen som med all säkerhet letade upp det mjukaste gräs som han kunde hitta och lägga på den varmaste platsen i grottan. Nu finns det ju även de män som inte skall visa denna sida och överlåter det till kvinnan, men jag tror att alla män har känslan inom sig. Nu tillbaka till sängen och det lilla knytet. Jag smyger upp ur sängen och går fram till spjälsängen, tittar försiktigt ner för att försöka titta i smyg på min dotter. Hon ligger och tittar upp på den mormorsstång med nallar som vi har satt upp ovanför hennes säng. Där hänger den lilla apa som hon fick på sjukhuset av farmor, nallebjörnen som mina klasskamrater har gett henne och alla den andra kramisarna. Jag vet inte om jag gör något ljud eller om hon känner på sig att någon står och tittar på henne. Hon vänder i alla fall blicken mot mig och gnyr till lite mer, som för att visa att hon har sett mig. Jag tar upp henne ur sängen och går ut i köket för att blanda till en flaska Milkotal. Under tiden lägger jag henne på en filt som ligger på golvet där hon ligger och tittar på mig medan jag blandar till hennes frukost. Vi sätter oss sedan vid köksbordet dit solens strålar börjat nå. Hon äter med stor lust och där blir inte en droppe kvar i flaskan. Jag sitter kvar med henne i famnen, ett tag, just bara för att det är så skönt att sitta här i lugn och ro, att bara sitta och titta på varandra. Hon börjar gäspa stort och som vanligt vill hon sova en stund efter frukosten. Jag går in och lägger henne för att sedan gå ner och hämta tidningen. På väg upp i lägenheten igen så sätter jag mig på den trappan som går på utsidan av huset, där strålar solen i sin fullaste glans och det är riktigt skönt. Några grannar passerar lite förstrött och en del stannar för att prata en stund. Efter ett tag så hör jag att min flickvän och hennes döttrar vaknar till liv uppe i lägenheten. Vi dukar fram frukost och börjar så smått att komma igång med att göra oss i ordning för dopet. Alla som har döttrar eller systrar vet nu hur lång tid det kan ta för tre stycken av detta kön för att göra sig i ordning. Alla skall duscha och nu är det inte några snabbduschar som döttrarna gör utan det kan med enkelhet ta en tjugo-trettio minuter innan dörren öppnas igen och det är dags för nästa dotter att inta stridsställning i badrummet. Efter många om och men så verkar det som att alla blir klara i tid. Det har dock inte varit en lätt match att få de två stora flickorna till att göra sig klara under denna oerhörda tidspress som de hade på ett par tre timmar. Den minsta är nu också färdigklädd i sin vita dopklänning. Det är en lång, vit stickad klänning som även har använts till att döpa mina systerbarn i. På huvudet får hon en liten keps som gör att hon ser ut som den lilla musen Muskewitz i Resan till Amerika. Dopet skall hållas i något som heter Orangeriet på Hovdala slott. De som inte vet var detta ligger så är det i Hässleholm i norra Skåne. Orangeriet är en vacker lite byggnad, som namnet antyder, är målat i en lugn nyans av orange. Huset som ligger en liten bit utanför slottet är omgärdat av en vacker trädgård med mycket gräs och stora träd. Där ligger även en mycket vacker örtträdgård som lyser i alla sina färger. Tyvärr var det så att den vackra dag som jag förutspådde i morse har övergått till mörka moln och ett stilla regn, men det var inget som kunde förstöra vårat humör denna dag. Vi satte oss i bilen och körde ner till Orangeriet där de andra redan hade börjat samlas. Prästen som vi skulle ha, var en rund, go gammal präst, en riktigt levnadsglad människa. Efter en stund hade alla inbjudna gäster kommit dit, det var kusiner, syskon, farmor och mormor, vänner, mostrar och fastrar och även farbror. Prästen började med att hälla upp vattnet, som han skulle välsigna, i en fin liten dopskål. Jag vet inte om prästen såg det men vattnet var så varmt att det ångade om det. Vi hade hällt upp riktigt varmt vatten i en termos för att det skulle svalna till en lagom temperatur till dopet skulle börja. Vi underskattade dock kvalitén på termosen och den hade hållit vattnets värme mycket bättre än vi trodde. Innan vi hann säga till prästen så hade han påbörjat ceremonin och då blev det inte tid till att varna honom. Prästen berättade en vacker liten berättelse om barn och gick sedan över till att läsa några rader ur bibeln. Nu blev det dags för det stora ögonblicket, hon skulle få sitt namn. Han tog henne försiktigt i sin famn och jag får faktiskt säga att hon var jätteduktigt, knappt ett ljud hon utbringade under hela tiden som dopet höll på. När han höll henne i sin famn så såg hon så liten ut och tittade på prästen med stora ögon. "Jag döper dig..." sade prästen och stoppade handen i det varma vattnet. Han rörde inte en min. "till Adela, Patricia, Boel Pedersen-Jeppsson." Nu hade hon ett namn och vilket namn sen då. Adela fick hon efter min bortgångne farmor som var en mycket älskvärd kvinna. Patricia fick hon efter sin stolte far som går vid namn Patric. Boel kommer från moders sida och är ett släktnamn. Pedersen-Jeppsson säger sig självt, efternamnen måste leva kvar i alla fall en generation till. Jag fick tillbaka min lilla dotter och nu hette hon inte längre "det lilla knytet" utan nu var det "lilla Patricia" som jag hade i min famn. Efter det obligatoriska fotot så begav vi oss hem till den väntande fikan med smörgåstårta, öl, kaffe och kakor. Detta är en helt annan historia och den berättar jag en annan gång.}